Oväntad själsfrände?

Det här skulle ju ha legat före det förra inlägget. Egentligen.


När jag gick och funderade som mest med vovvan på en kvällspromenad i onsdags, hände det. Något drog mig ut i skogen och där mötte vi vovven och vovvens matte. Har bara träffat vovvens husse tidigare och låtit voffsingarna busa i skogen, så jag berättade för matten att hundarna kände varandra och de fick springa lite.


Matten har vi sett gå förbi huset många ggr. Först med två schäferliknande hundar och det senaste året bara en. Matten har inte alltid hälsat. Hon har släpat på ett barn i en bilbarnstol. Vi har undrat lite. Men hundarna har varit så fantastiska. Lufsat bredvid henne utan koppel, med trygg, arbetande kroppshållning. Jag har på nåt sätt vetat att det är en sådan människa jag vill ha råd av. En människa som inte helt självklart följer strömmen och normen. Hon har det i sig ändå. Jag visste det.


Och när jag stod där i skogen och pratade med henne, kände jag att jag hade rätt. Ska jag fråga någon om hundar, ska jag fråga henne. Hon har inte råd med en massa kurser. Hon är inte påverkad av vad andra tycker och vad som står i böckerna. Hon ÄR med djuren. Och det syns ju på dem...


Efter det mötet gick jag med lätta steg hemåt med min fina hund och tänkte att SÅ ska jag tänka. Jag ska måna om kontakten med vovvan och lyssna på magkänslan och instinkterna. Jag vet innerst inne hur jag ska göra, men jag har blivit lika osäker som fröken vovve. Dags att hitta tron på mig själv.


Se bara på katterna. Har aldrig läst en bok om hur man sköter katter, men de trivs med mig och jag med dem. Enkelt...

Ups & Downs

Jag har lätt att bli uppgiven av tillfälliga bakslag. Fastnar i de tankarna istället för att se det positiva som ofta händer ganska snart efter nedgången. Så var det igår och idag. 


Passar svärmors hund och han har såklart inte alls samma relation till mig som min hund har. Och igår skulle han nog testa mig. Det var ganska tramsigt och jobbigt på promenaden och jag fick ingen kontakt med honom varken verbalt eller fysiskt. Han är en glad och trygg hund, men lite vimsig i mina ögon. 


Så i morse. Vad hände? Efter nattens "måste-kissa-test" hände nåt. Nu vet han plötsligt att han inte ska gå över tröskeln till sovrummet. Och pipet avtog när jag hade ignorerat det ett tag. Vid promenaden drog han nästan inte alls. Och när vi kom in ställde han sig stilla för att bli avtorkad om tassarna.


Det blev så tydligt att vi måste testa varandras gränser innan vi helt accepterar varann, men det kan gå fort när markeringarna är tydliga.


Jag misströstar ibland och tänker att jag inte borde ha hund. Men upplevelser som den här får mig att inse att jag verkligen ska ha hund. Jisses vad jag lär mig mycket. Om mig själv framför allt, faktiskt. Jag behöver ta mig genom motgångarna, för hund ska jag ha.

Var finns de andra...

... som tänker som jag? 


Som inte riktigt trivs med ryck i kopplet. 
Som inte är fullkomligt bekväma med klicker och godismatning. 
Som vill hitta den rätta vägen tillsammans med vovven. 
Som inte orkar med alla oombedda råd som vissa i omgivningen så lätt öser ur sig.


Finns ni därute?


Jag drömmer om att hitta hundägarkompisar som vill samma som jag. Som trevar sig fram och vill lära sig prestigelöst.

Ytterligare en ouppdaterad blogg?

Har funderat ett tag på var jag ska få ur mig mina vovve-tankar. Precis som med matidéerna kan jag inte förutsätta att de som ev är intresserade av mig och mitt liv, vill läsa om mina hundgrubblerier jämt å ständigt. Så jag försöker samla funderingarna om hunduppfostran här. För jag tänker mycket på det.
På människors rädsla för hund.
På att jag inte har den perfekta vovven.
På att jag inte klarar att quick-fixa henne till att bli den där perfekta vovven.
På att jag inte stolt och tryggt kan vara helt säker på att jag vet precis hur jag ska göra och därmed bemöta alla hundexperter, som man möter precis överallt.
På att jag ännu inte vet vilken metod jag vill använda.
På att jag är för osäker och sträng mot mig själv.
Och på att jag hela tiden tänker jag istället för vi. Det är vår hund, men det är bara jag som är intresserad av att lära mig/oss hur man gör.


Idag mötte vi en hund. Jag vände tills hunden med lillmatte hade försvunnit ut till sidan. Jag vände igen och mötte en dam och en herre. Men först en fågel som var för nära och för störig. Och sen utfall mot damen. Och jag skämdes som vanligt. Hade inte med mig klicker och bra godis, utan bara mina egna ljud och rörelser, och hårda levergodisar. Bara fel, alltså. Konstigt nog gick damen bara vidare. Och herren stannade och tittade nyfiket (inte dömande) på oss. Frågade om det var lite stissigt och jag berättade att hon var nervös och att det är lite extra jobbigt att ha en stor nervös hund. Han förstod och fyllde i med att folk blir arga. "Men det är inget att bry sig om! Ge massor av beröm bara! Hon är väl en duktig tjej?!".


- Asså - en sån kommentar gjorde min dag. Jag funderar så otroligt mycket på hur dumma vi var som skaffade en två-årig omplaceringshund och hur jobbigt man kan göra det för sig själv. Så träffar man en sån människa och allt kändes ganska OK ändå.