Ytterligare en ouppdaterad blogg?

Har funderat ett tag på var jag ska få ur mig mina vovve-tankar. Precis som med matidéerna kan jag inte förutsätta att de som ev är intresserade av mig och mitt liv, vill läsa om mina hundgrubblerier jämt å ständigt. Så jag försöker samla funderingarna om hunduppfostran här. För jag tänker mycket på det.
På människors rädsla för hund.
På att jag inte har den perfekta vovven.
På att jag inte klarar att quick-fixa henne till att bli den där perfekta vovven.
På att jag inte stolt och tryggt kan vara helt säker på att jag vet precis hur jag ska göra och därmed bemöta alla hundexperter, som man möter precis överallt.
På att jag ännu inte vet vilken metod jag vill använda.
På att jag är för osäker och sträng mot mig själv.
Och på att jag hela tiden tänker jag istället för vi. Det är vår hund, men det är bara jag som är intresserad av att lära mig/oss hur man gör.


Idag mötte vi en hund. Jag vände tills hunden med lillmatte hade försvunnit ut till sidan. Jag vände igen och mötte en dam och en herre. Men först en fågel som var för nära och för störig. Och sen utfall mot damen. Och jag skämdes som vanligt. Hade inte med mig klicker och bra godis, utan bara mina egna ljud och rörelser, och hårda levergodisar. Bara fel, alltså. Konstigt nog gick damen bara vidare. Och herren stannade och tittade nyfiket (inte dömande) på oss. Frågade om det var lite stissigt och jag berättade att hon var nervös och att det är lite extra jobbigt att ha en stor nervös hund. Han förstod och fyllde i med att folk blir arga. "Men det är inget att bry sig om! Ge massor av beröm bara! Hon är väl en duktig tjej?!".


- Asså - en sån kommentar gjorde min dag. Jag funderar så otroligt mycket på hur dumma vi var som skaffade en två-årig omplaceringshund och hur jobbigt man kan göra det för sig själv. Så träffar man en sån människa och allt kändes ganska OK ändå.