Jag har lätt att bli uppgiven av tillfälliga bakslag. Fastnar i de tankarna istället för att se det positiva som ofta händer ganska snart efter nedgången. Så var det igår och idag.
Passar svärmors hund och han har såklart inte alls samma relation till mig som min hund har. Och igår skulle han nog testa mig. Det var ganska tramsigt och jobbigt på promenaden och jag fick ingen kontakt med honom varken verbalt eller fysiskt. Han är en glad och trygg hund, men lite vimsig i mina ögon.
Så i morse. Vad hände? Efter nattens "måste-kissa-test" hände nåt. Nu vet han plötsligt att han inte ska gå över tröskeln till sovrummet. Och pipet avtog när jag hade ignorerat det ett tag. Vid promenaden drog han nästan inte alls. Och när vi kom in ställde han sig stilla för att bli avtorkad om tassarna.
Det blev så tydligt att vi måste testa varandras gränser innan vi helt accepterar varann, men det kan gå fort när markeringarna är tydliga.
Jag misströstar ibland och tänker att jag inte borde ha hund. Men upplevelser som den här får mig att inse att jag verkligen ska ha hund. Jisses vad jag lär mig mycket. Om mig själv framför allt, faktiskt. Jag behöver ta mig genom motgångarna, för hund ska jag ha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar