Vildsvinsspår

Igår testade vi en amatörmässig variant av viltspår. En höll kvar Leffe och en släpade vildsvinsklövar i kringelikrokar i skogen. Leffe var som en ivrig travhäst i startfållan. Gick nästan inte att hålla honom. Varje gång hittade han klövarna på supertid! Det var verkligen hans grej. Hur kan man nosa i den farten? Den här övningen var i alla fall helt klart ett bevis för att han ska få jobba med nosen. Viltspår och/eller nosework. Så snart vi är klara med unghundskursen till våren måste vi testa nån noskurs. Så kul!

Universum meddelade sig

Letade hela kvällen igår efter ett likadant koppel som Susanne hade igår. Var inne på Arken Zoo på vägen hem från henne men tyckte det var för stelt och hade en tjock söm. Så jag letade på nätet. Hittade ett på Granngården som skulle finnas i butiken här men när jag kom dit var det tomt på läderkoppel. Suck. Handlade på Citygross och bestämde mig under besöket för att ändå köpa det jag hittade på Arken Zoo. När jag ska betala kommer Susanne och hennes man in i butiken...!!! Hon bad om ursäkt för att hon inte hade svarat på min mailfråga om vilken sorts koppel det var - men kunde ju svara lajv... :D Hennes man verkar vara en lurig filur. Han stod bakom mig och jag kände att jag kunde skoja lite så jag sa "är du kanske Susannes man då?" - Det var han. Jag sa att jag var där igår. "Jaha! Var det DU som var där. Hon sa att ni var så duktiga!". Hmm, nå, nja, det säger hon nog bara, sa jag. Men nä, han stod på sig. Alltså. Ibland behöver jag sånt lite extra. Så fick jag det. Hur stor är chansen att jag ska träffa på henne just där just då just en dag efter att jag varit hos henne? Tack, vad det nu var som skickade henne till mig. :)

Att göra rätt

Jag blandar och plockar från olika metoder. Lite Amichien Bonding, lite Hundcoachen, lite Susanne på Din hundskola, lite Mira, lite böcker, lite tidningar, lite Kicki Fellstenius etc etc. 

Jag tänker relation till min kompis Leffe. Inte korrektion. Jag vill inte ha strypkoppel eller nåt annat som rättar till beteenden genom att göra kompisen lite illa. Kanske naivt men så känns det i min mage. Och som tur är finns det instruktörer som bekräftar.

Jag ignorerar hemma - det har fått resultatet lugn hund när man kommer hem och relativt lugn när vi får besök.

Jag ger honom godis när han kommer till mig - oavsett om jag har lockat eller om han kommer självmant. För att han ska gilla att vara med mig och känna att vi är teamet. Jag förstår vad han vill etc.

Jag tror att saker tar tid - även om jag själv ibland blir otålig. 

Jag tycker inte att min hund ska behöva möta andra hundar på en halvmeters avstånd om han tycker att det är obehagligt.

Jag jagar honom inte när han tar upp en skräp från diket om det inte uppenbart är farligt. Ju mindre jag jagar desto mindre intressant är det för honom och han släpper skräpet ganska snart.

Jag lärde mig igår av Susanne att hålla honom nära vid möten. Inte längst ut i kopplet (jag har vetat detta teoretiskt men inte klarat av det praktiskt. Men nu jävlar). Ska köpa bättre koppel också som inte bränner och glider i händerna.

Jag är ganska tyst på promenaderna. Pratar när han gör något bra - eller i sällsynta fall när det är verkligen dåligt eller förbjudet.

Jag tänker mycket på mitt eget beteende tillsammans med min vovve. Jag lär mig att ta kritik. Jag lär mig att tro på mina egna metoder.

Jag tror att det kommer att bli bra.

Hund och människa

Att ha hund är ganska konstigt egentligen. Jag som arten människa tar mig rätten att äga arten hund. Att ha hunden i koppel och dela ut mat till den. Men nu är det så. Vi har inte vilda hundar. Vi människor styr avel och rasbiologi. Så även jag har en hund. Jag förändrade mitt liv för att kunna ha en hund.

Så Leffe kom. Leffe är här. 

Leffe är min läromästare. Det är jag som människa, som lär mig, av honom. Inte så mycket tvärtom. Han behöver mest anpassa sig till mitt liv. Jag behöver hantera mina aktioner och reaktioner. När vi möter andra djur och andra människor. När jag hade Miranda skämdes jag ofta. Skämdes för att hon skällde och för att jag inte kunde ha bättre ordning på henne.

Med Leffe skäms jag inte så mycket. Jag har bestämt mig för min väg (även om jag tvivlar ibland) och andra får tycka och tro vad de vill. Men även om jag inte skäms, känner jag mig ofta lite konstigare än vanligt. När jag knappt svarar på tilltal för att jag har fullt upp med att fokusera på vovven intill mig. Notera hans status, förekomma utfall, ge godis, få kontakt, hålla kvar i kopplet etc etc. När människorna står intill och vill prata, hälsa och kanske gulla, beter jag mig nog i deras ögon ganska märkligt.

Men jag har gett mig den på att det ska gå att bygga relation med honom utan strypkoppel, retrieverkoppel, ryck eller stötar. Det är en sak om en hund redan har problem - men det har ju inte Leffe. Han är stor och stark men han är 7 månader. Och saker måste få ta tid. Eller? Måste jag använda en "quick fix"? Som ett strypkoppel? 

Jag har testat det tidigare. Jag har använt strypkoppel, antidragsele, nosgrimma, you name it. Till syvende och sist måste jag ju ändå kommunicera med hunden. Han måste ändå ha förtroende för mig. Ty sig till mig. Det skaver i mig att jag då förväntas strypa honom (även om det bara är lite lätt och som "kommunikation"). Jag vill inte göra det med min kompis.