Oväntad själsfrände?

Det här skulle ju ha legat före det förra inlägget. Egentligen.


När jag gick och funderade som mest med vovvan på en kvällspromenad i onsdags, hände det. Något drog mig ut i skogen och där mötte vi vovven och vovvens matte. Har bara träffat vovvens husse tidigare och låtit voffsingarna busa i skogen, så jag berättade för matten att hundarna kände varandra och de fick springa lite.


Matten har vi sett gå förbi huset många ggr. Först med två schäferliknande hundar och det senaste året bara en. Matten har inte alltid hälsat. Hon har släpat på ett barn i en bilbarnstol. Vi har undrat lite. Men hundarna har varit så fantastiska. Lufsat bredvid henne utan koppel, med trygg, arbetande kroppshållning. Jag har på nåt sätt vetat att det är en sådan människa jag vill ha råd av. En människa som inte helt självklart följer strömmen och normen. Hon har det i sig ändå. Jag visste det.


Och när jag stod där i skogen och pratade med henne, kände jag att jag hade rätt. Ska jag fråga någon om hundar, ska jag fråga henne. Hon har inte råd med en massa kurser. Hon är inte påverkad av vad andra tycker och vad som står i böckerna. Hon ÄR med djuren. Och det syns ju på dem...


Efter det mötet gick jag med lätta steg hemåt med min fina hund och tänkte att SÅ ska jag tänka. Jag ska måna om kontakten med vovvan och lyssna på magkänslan och instinkterna. Jag vet innerst inne hur jag ska göra, men jag har blivit lika osäker som fröken vovve. Dags att hitta tron på mig själv.


Se bara på katterna. Har aldrig läst en bok om hur man sköter katter, men de trivs med mig och jag med dem. Enkelt...