måndag 22 november 2021

Vildsvinsspår

Igår testade vi en amatörmässig variant av viltspår. En höll kvar Leffe och en släpade vildsvinsklövar i kringelikrokar i skogen. Leffe var som en ivrig travhäst i startfållan. Gick nästan inte att hålla honom. Varje gång hittade han klövarna på supertid! Det var verkligen hans grej. Hur kan man nosa i den farten? Den här övningen var i alla fall helt klart ett bevis för att han ska få jobba med nosen. Viltspår och/eller nosework. Så snart vi är klara med unghundskursen till våren måste vi testa nån noskurs. Så kul!

torsdag 18 november 2021

Universum meddelade sig

Letade hela kvällen igår efter ett likadant koppel som Susanne hade igår. Var inne på Arken Zoo på vägen hem från henne men tyckte det var för stelt och hade en tjock söm. Så jag letade på nätet. Hittade ett på Granngården som skulle finnas i butiken här men när jag kom dit var det tomt på läderkoppel. Suck. Handlade på Citygross och bestämde mig under besöket för att ändå köpa det jag hittade på Arken Zoo. När jag ska betala kommer Susanne och hennes man in i butiken...!!! Hon bad om ursäkt för att hon inte hade svarat på min mailfråga om vilken sorts koppel det var - men kunde ju svara lajv... :D Hennes man verkar vara en lurig filur. Han stod bakom mig och jag kände att jag kunde skoja lite så jag sa "är du kanske Susannes man då?" - Det var han. Jag sa att jag var där igår. "Jaha! Var det DU som var där. Hon sa att ni var så duktiga!". Hmm, nå, nja, det säger hon nog bara, sa jag. Men nä, han stod på sig. Alltså. Ibland behöver jag sånt lite extra. Så fick jag det. Hur stor är chansen att jag ska träffa på henne just där just då just en dag efter att jag varit hos henne? Tack, vad det nu var som skickade henne till mig. :)

Att göra rätt

Jag blandar och plockar från olika metoder. Lite Amichien Bonding, lite Hundcoachen, lite Susanne på Din hundskola, lite Mira, lite böcker, lite tidningar, lite Kicki Fellstenius etc etc. 

Jag tänker relation till min kompis Leffe. Inte korrektion. Jag vill inte ha strypkoppel eller nåt annat som rättar till beteenden genom att göra kompisen lite illa. Kanske naivt men så känns det i min mage. Och som tur är finns det instruktörer som bekräftar.

Jag ignorerar hemma - det har fått resultatet lugn hund när man kommer hem och relativt lugn när vi får besök.

Jag ger honom godis när han kommer till mig - oavsett om jag har lockat eller om han kommer självmant. För att han ska gilla att vara med mig och känna att vi är teamet. Jag förstår vad han vill etc.

Jag tror att saker tar tid - även om jag själv ibland blir otålig. 

Jag tycker inte att min hund ska behöva möta andra hundar på en halvmeters avstånd om han tycker att det är obehagligt.

Jag jagar honom inte när han tar upp en skräp från diket om det inte uppenbart är farligt. Ju mindre jag jagar desto mindre intressant är det för honom och han släpper skräpet ganska snart.

Jag lärde mig igår av Susanne att hålla honom nära vid möten. Inte längst ut i kopplet (jag har vetat detta teoretiskt men inte klarat av det praktiskt. Men nu jävlar). Ska köpa bättre koppel också som inte bränner och glider i händerna.

Jag är ganska tyst på promenaderna. Pratar när han gör något bra - eller i sällsynta fall när det är verkligen dåligt eller förbjudet.

Jag tänker mycket på mitt eget beteende tillsammans med min vovve. Jag lär mig att ta kritik. Jag lär mig att tro på mina egna metoder.

Jag tror att det kommer att bli bra.



tisdag 16 november 2021

Hund och människa

Att ha hund är ganska konstigt egentligen. Jag som arten människa tar mig rätten att äga arten hund. Att ha hunden i koppel och dela ut mat till den. Men nu är det så. Vi har inte vilda hundar. Vi människor styr avel och rasbiologi. Så även jag har en hund. Jag förändrade mitt liv för att kunna ha en hund.

Så Leffe kom. Leffe är här. 

Leffe är min läromästare. Det är jag som människa, som lär mig, av honom. Inte så mycket tvärtom. Han behöver mest anpassa sig till mitt liv. Jag behöver hantera mina aktioner och reaktioner. När vi möter andra djur och andra människor. När jag hade Miranda skämdes jag ofta. Skämdes för att hon skällde och för att jag inte kunde ha bättre ordning på henne.

Med Leffe skäms jag inte så mycket. Jag har bestämt mig för min väg (även om jag tvivlar ibland) och andra får tycka och tro vad de vill. Men även om jag inte skäms, känner jag mig ofta lite konstigare än vanligt. När jag knappt svarar på tilltal för att jag har fullt upp med att fokusera på vovven intill mig. Notera hans status, förekomma utfall, ge godis, få kontakt, hålla kvar i kopplet etc etc. När människorna står intill och vill prata, hälsa och kanske gulla, beter jag mig nog i deras ögon ganska märkligt.

Men jag har gett mig den på att det ska gå att bygga relation med honom utan strypkoppel, retrieverkoppel, ryck eller stötar. Det är en sak om en hund redan har problem - men det har ju inte Leffe. Han är stor och stark men han är 7 månader. Och saker måste få ta tid. Eller? Måste jag använda en "quick fix"? Som ett strypkoppel? 

Jag har testat det tidigare. Jag har använt strypkoppel, antidragsele, nosgrimma, you name it. Till syvende och sist måste jag ju ändå kommunicera med hunden. Han måste ändå ha förtroende för mig. Ty sig till mig. Det skaver i mig att jag då förväntas strypa honom (även om det bara är lite lätt och som "kommunikation"). Jag vill inte göra det med min kompis. 

fredag 11 juni 2021

Nya tider. Ny hund!

Wow. Den här bloggen finns ju kvar! Dags att väcka den från de döda.

Miranda är död nu. Hon blev sjuk och dog för ett par år sedan. Men jag hade kontakt med Sara hela tiden och Miranda blev precis så trygg och bra som jag visste att hon kunde. Det värmer SÅ mycket att veta det.

Nu har det snart gått 11 år sen skilsmässan och färden till Linköping då jag inte fick med mig vovvan hem. Sen dess har jag ju längtat. Längtat, längtat, längtat. Efter ett liv där jag kan ha hund igen. Blev ju ihop med Håkan och gifte mig och byggde hus och skaffade en katt till (till Veras förtret) men hela tiden har jag längtat efter hund. Jag har inte hållit de känslorna hemliga. Håkan har varit fullt insatt i min riktning. :)

Så sa jag upp mig förra året. Nu har jag varit utan arbete i drygt 3 månader. Jag har pluggat. Varit. Vilat. Läst. Och letat hund...! Alltså - den där hundvärlden. Så många dryga människor. Så många besserwissrar. Så mycket elakt. Så mycket makt. Jag har balanserat på tunna trådar när jag försökt anpassa mina mail så att jag inte skulle bli ratad av uppfödare. Men det har jag blivit ändå, på det mest konstiga grunder. Så till sist hittade jag (eller om det var Frida) en annons om golden-rotties-blandningar som skulle födas. Jag kontaktade uppfödaren och ja, jo, lite småtrögt var det ju men jag blev ändå accepterad. Hon finns i Skåne, så planen var att hälsa på dem när de var 6 veckor och då bli definitivt godkänd eller inte. Jag laddade för det. 

Så plötsligt dyker en kommentar upp på ett gammalt inlägg i en hundgrupp på Facebook. Det stod i princip bara "här finns valpar". WHAT? Var? Vad? Jag messade henne (man såg inte vem det var eller var personen fanns. Kontot heter Blandrasvalpar...). Det visade sig att hon hade 2 hanar kvar. Jag skulle ju ha en tik... Nå. Jag kollade lite med henne, beskrev mig och vårt liv och var lika försiktig som jag brukar - men hon svarade trevligt och direkt. Tänkte att hon kan ju finnas i Vilhelmina eller på Gotland, men jag måste veta. Då är hon i FÄRGELANDA! Va? Hur kan det ens vara möjligt? Hon har golden-blandningar i Färgelanda. Typ tre mil härifrån. Det tog 45 minuter från att jag hade tagit kontakt tills jag hade bokat en valp... Studsade när Håkan kom hem. "Jag har tingat en valp!!!".

Hon har varit helt fantastisk med att skicka uppdateringar, filmer bilder. Vi hälsade på när han var 6 veckor och fick träffa hela hennes smågalna, men härliga, flock.

Och nu är han här!!!

Leffe sover vid mina fötter. Vi har haft en tuff första natt, men han är urgullig, läraktig och han är min.
Den här gången har jag läst ÄNNU fler böcker än jag hade gjort innan jag fick Miranda. Men det är ändå hon som har lärt mig mest, på den korta tiden. Nu är jag nästan onödigt förberedd på att möta tanklösa människor och få kriga om hunduppfostran. Men jag gör som jag vill och det finns människor runt mig som jag litar på. Den här gången ska jag vara med från början. Det är tufft. Men fantastiskt!


tisdag 10 maj 2011

Inget är som det var

Huset är sålt. Skilsmässan ett faktum. Inte bara mellan oss människor. Vovvan flyttade.

Jag hade tänkt så mycket med henne. Det skulle bli så bra. Hon skulle bli så trygg och säker. Men det funkar inte när man inte är ett dugg trygg och säker själv.

Det enda jag var säker på till slut, var att hon skulle behöva somna in. Jag kunde inte ge henne ett värdigt liv. Då skulle hon få slippa.

Men så löste sig allt. Sara ville kanske ha Miranda. Sara var redo. Det var dags. Jag och vovvan satte oss i bilen en måndagmorgon och körde till Linköping. Miranda följde aldrig med hem. Hon stannade där och hon har blivit den trygga hund hon skulle bli.

Som att det var meningen alltihop.

lördag 22 maj 2010

Oväntad själsfrände?

Det här skulle ju ha legat före det förra inlägget. Egentligen.


När jag gick och funderade som mest med vovvan på en kvällspromenad i onsdags, hände det. Något drog mig ut i skogen och där mötte vi vovven och vovvens matte. Har bara träffat vovvens husse tidigare och låtit voffsingarna busa i skogen, så jag berättade för matten att hundarna kände varandra och de fick springa lite.


Matten har vi sett gå förbi huset många ggr. Först med två schäferliknande hundar och det senaste året bara en. Matten har inte alltid hälsat. Hon har släpat på ett barn i en bilbarnstol. Vi har undrat lite. Men hundarna har varit så fantastiska. Lufsat bredvid henne utan koppel, med trygg, arbetande kroppshållning. Jag har på nåt sätt vetat att det är en sådan människa jag vill ha råd av. En människa som inte helt självklart följer strömmen och normen. Hon har det i sig ändå. Jag visste det.


Och när jag stod där i skogen och pratade med henne, kände jag att jag hade rätt. Ska jag fråga någon om hundar, ska jag fråga henne. Hon har inte råd med en massa kurser. Hon är inte påverkad av vad andra tycker och vad som står i böckerna. Hon ÄR med djuren. Och det syns ju på dem...


Efter det mötet gick jag med lätta steg hemåt med min fina hund och tänkte att SÅ ska jag tänka. Jag ska måna om kontakten med vovvan och lyssna på magkänslan och instinkterna. Jag vet innerst inne hur jag ska göra, men jag har blivit lika osäker som fröken vovve. Dags att hitta tron på mig själv.


Se bara på katterna. Har aldrig läst en bok om hur man sköter katter, men de trivs med mig och jag med dem. Enkelt...