Att ha hund är ganska konstigt egentligen. Jag som arten människa tar mig rätten att äga arten hund. Att ha hunden i koppel och dela ut mat till den. Men nu är det så. Vi har inte vilda hundar. Vi människor styr avel och rasbiologi. Så även jag har en hund. Jag förändrade mitt liv för att kunna ha en hund.
Så Leffe kom. Leffe är här.
Leffe är min läromästare. Det är jag som människa, som lär mig, av honom. Inte så mycket tvärtom. Han behöver mest anpassa sig till mitt liv. Jag behöver hantera mina aktioner och reaktioner. När vi möter andra djur och andra människor. När jag hade Miranda skämdes jag ofta. Skämdes för att hon skällde och för att jag inte kunde ha bättre ordning på henne.
Med Leffe skäms jag inte så mycket. Jag har bestämt mig för min väg (även om jag tvivlar ibland) och andra får tycka och tro vad de vill. Men även om jag inte skäms, känner jag mig ofta lite konstigare än vanligt. När jag knappt svarar på tilltal för att jag har fullt upp med att fokusera på vovven intill mig. Notera hans status, förekomma utfall, ge godis, få kontakt, hålla kvar i kopplet etc etc. När människorna står intill och vill prata, hälsa och kanske gulla, beter jag mig nog i deras ögon ganska märkligt.
Men jag har gett mig den på att det ska gå att bygga relation med honom utan strypkoppel, retrieverkoppel, ryck eller stötar. Det är en sak om en hund redan har problem - men det har ju inte Leffe. Han är stor och stark men han är 7 månader. Och saker måste få ta tid. Eller? Måste jag använda en "quick fix"? Som ett strypkoppel?
Jag har testat det tidigare. Jag har använt strypkoppel, antidragsele, nosgrimma, you name it. Till syvende och sist måste jag ju ändå kommunicera med hunden. Han måste ändå ha förtroende för mig. Ty sig till mig. Det skaver i mig att jag då förväntas strypa honom (även om det bara är lite lätt och som "kommunikation"). Jag vill inte göra det med min kompis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar